Vardagsfilosofen

14 387 kommentarer eller avatarer

På 10 månader lyckades min sovande blogg locka 14 387 kommentarer, ja eller spam var det väl, egentligen. Och det var förstås inga kul spamkommentarer, mest snuskiga förslag, udda chatts och erbjudanden om falska dokument, pass, körkort mm.

Det är rätt märkligt hur mina vardagsfilosofiska tankar blandas med en för mig rätt okänd värld av människor som rider på min cyberavatar i en värld utan fasta konturer. Vad som helst kan bli vad som helst. Som tur är fastnar de i eterns täta filter, men det är på något sätt ett intrång, ändå.

Nå väl, nu kommer äntligen våren, och lusten att skriva återvänder med den spirande grönskan. Lusten att kommunicera och umgås också. Under vinterhalvåret går min själ årligen i ide, kroppen blir genomskinlig, vaxfärgad och luden. Nu rätar den äntligen ut sig och suger i sig varje strimma av sol och värme. Likt fåglarna, paddorna, varghonan, blommorna och bina återvänder lusten att fortplanta sig, om bara så för nöjet och njutningens skull.

Känner mig lite lite vacker… Hakuna Matata …..det är ord som känns bra…

Jag, min egen klyscha

Läste nyss en kort betraktelse över någon annans liv. Så mycket liv på några få rader, ett helt liv i några stycken, eller stycken av ett helt liv i några meningar.  Att forma livets gång genom några väl valda minnen är ett konststycke, att få dem att representera helheten gör att det man valt att inte berätta också får sin egen del, den tudelade dolda delen…… av helheten. En människas baksida ja just den tudelade baksidan, gör att jag själv blir nyfiken och vill läsa mer. Vill vända på varje ord för att leta upp de dolda meningarna, känslorna, våndorna, lyckan och tårarna.

Livet som beskrivs under ”Detta har hänt” skulle till vissa delar kunna varit mitt. En barndom och ungdom som jag väl kände igen, det lättsamma tillrättalagda 60-talet, de trevande valens 70-tal och vägen in i vuxenlivets hemligheter utan namn och med dold agenda. Det var mycket som fick roddas där mellan det uppenbart skeva och det som aldrig fick nämnas. Det var många kameler att svälja för alla förnäma mygg.  Så kom det i smyg frigörande 80-talet, man började på allvar ana att det egna livet kunde levas på fler sätt än ett.  Men det var svårt att ta för sig och våga lita på sin intuition, en intuition som blivit i de närmaste vingklippt.  Så man tog ett steg tillbaka, blundade hårt intalade sig själv något….. och valde tillslut en yrkeskarriär som hade sitt ursprung i föräldrars och omgivningens åsikter och önskemål om hur en lyckad ”karriär” bör se ut.

Vi barn av 60-70-talet är emotionellt störda, handikappade, ja,  vi har en svår mentalt funktionsnedsättning som påverkar allt vi gör. Men det går att överleva och finna nya strategier, bara man verkligen vill och är lagd åt det livsfilosofiska hållet, för då blir det ett måste……

Så även för berättaren ovan, tillslut gör han och även jag ett lappkast i vuxen ålder som helt enkelt blev ett måste för att inte helt suddas ut, vattnas ur eller helt enkelt torka ut till total förintelse. Vad det är som gör att man tillslut tar steget är givetvis olika. Det kan vara en sjukdomsperiod, att ha blivit lämnad, ett dödsfall i den inre kretsen, att bli förälder mm. Exakt vad den utlösande faktorn för mig var, vet jag inte riktigt, kanske var det bara en sista droppe som fick bägaren att rinna över….varken en mer eller mindre viktig droppe.

Väl ute i det nya livet får man äntligen syre, blir sakteliga mer hel och till och med nöjd med något man gör. För mig, som för berättare ovan, blev skrivandet först en terapi och sedan en källa till enorm självtillfredsställelse. Varje morgon i ”skrivandets tjänst” är en gåva för mig, låter förstås knäppt, måste upplevas….eller som någon annan nyss sagt, är som meditation.

Att leva nära den fysiska döden är jobbigt och enormt ångestladdat, där har jag varit ett otal gånger. Att dö är att gå vidare, men att leva nära den mentala tillintetgörelsen är kvävande in i minsta atom och förgör människan…dit vill jag aldrig mer komma. Jag vill inte vara en klyscha, jag vill vara på riktigt!!

Även jag säger nu ”Tack för den insikten, livet”…

När tala är guld…värt.

”Att vara nöjd med lite är svårt, att vara nöjd med mycket är omöjligt.”

 Det är så fantastisk varje gång jag öppnar min mail eller datorn så lär jag mig massor av nya saker. Idag till exempel har jag lärt mig att det funnits en kvinna vid namn Marie von Ebner-Eschenbach. Hon var baronessa och levde i Österrike från 1830 till 1916, hon dog i vårmånaden mars. Det är hon som givit upphov till citatet ovan. Hon anses vara en av 18oo-talets främsta tysktalande författare.

Sorry jag var helt ovetande, det går inte ens att säga att jag aldrig pluggade tyska i skolan, man borde givetvis veta sådant ändå.

Hur hamnade jag här, jo fick ett av mina absoluta favorit nyhetsbrev från Futerwise och trendspanaren Peter Siljerud. I det presenterar han ett litet axplock av artiklar från sin nya bok ”100-trender”;  http://www.100trender.se/ .

Syftet med boken skriver han ”är att skapa sammanhang i vår lätt förvirrade och ständigt föränderliga värld. Genom att presentera trender inom flera olika områden så är tanken att skapa ett raster med en annan storlek än den ultrasnabba nyhetsjournalistikens. Boken tar inte upp de senaste flugorna utan istället fundamentala trender med mer långsiktig påverkan. Tanken är att göra läsaren bättre rustad att möta en spännande och utmanande framtid. Den är tänkt att ruska om och ge nya insikter och förhoppningsvis föda nya kreativa tankar och idéer”.Och visst ruskar han om…surfa runt på webbsidan ovan och provläs från olika kapitel. Jag lovar er, ni kommer gilla det. I nyhetsbrevet reflekterar han över marknadspolarisering, lågvarvare och artificiell evolution. Det är under lågvarvaren han citerar Marie von Ebner-Eschenbach.

Avslutningsvis så vill jag dela med mig utav ytterligare ett citat från Marie von Ebner-Eschenbach,  “Fear not those who argue but those who dodge”. Så sant, vi skall inte rädas de som gillar att ifrågasätta utan de som aldrig säger något eller ger sig in i debatten helt enkelt.

Hon skrev visst psykologiska noveller….kanske något för nästa biblioteksbesök….

Varför katter väljer vissna tulpaner

Vår katt har lika mycket snöångest som sin matte. Hans beteende har blivit annorlunda efter denna andra, hårda, kalla vinter. Han sover mycket, sitter slött i husets olika fönster och spanar ut i tomma intet. Han har blivit tjock, tröstäter och tigger genom att vilja gå ut och sedan snabbt vilja komma in för att få sitt älskade kattgodis, ”Whiskas om katten själv får välja” eller hur går den gamla dängan? Vissa dagar är det ett väldigt rännade, speciellt då termometern sjunker under noll och det bara är sååååå trist att gå ut.

Matte har också lagt ut och helst skulle hon vilja sitta i ett fönster och blänga hon också, ända tills våren kommer. Men det blir nog svårt att försvara ett dito beteende för försäkringskassan. Så det blir till att sega sig upp, medan katten ligger där i sänghalmen och spinner. Sega sig upp, göra frukost, äta, tvätta och klä på den bleka nariga lekamen, den blekfeta snarare. Ut till bilen SKRAPA rutorna och puttra iväg….SKRAPA rutorna och puttra hem…Vilket klimat glädjeberövande.

Katten väntar där hemma, ut skall han nu, ut för att äta gräs, men det finns inget…bara en vit isig ogräsvänlig massa. Vi har försökt med att odla kattgräs inomhus, men han vägrar. Hårbollarna ligger där i magen och klagar. Han har i stället valt att botanisera i den tillfälliga komposten utanför grovköket. Där slänger matte husets vissna blomsterbuketter. Och eftersom hon gillar tulpaner så finns det alltid lättfrusna, vårbleka tulpaner på toppen. Dem går han loss på efter att ha valt med omsorg de minst frusna…. hårbollarna ropar ivrigt i från hans inre och han verkar så nöjd med denna lösning.

Jag ger upp….nu får kattgräset istället bilda liten vårgrupp på middagsbordet till helgen. Vi kan ju alltid låtsas att det är påsk redan….

Globalkost sväljer jultraditionerna

Avnjuter de sista flaskorna glögg….så här lite off season.  Snart har jag nog nått en lagom nivå för säsongen, men någon vecka till vill jag allt ha min glögg innan middagen.  När jag sitter där och läppjar på den söta Blossan känner jag mig lite besläktad med folket i serien Mad man, bara lite, men ändå. Det är ju TV-serien om en amerikansk reklambyrå i början på 60-talet. Läckert detaljerad från en barndom jag minns mycket väl. Fast jag minns inte mina föräldrar som ständiga rökare och inte tog de sig dagligen glasvis med whisky eller Bourbon som det nog mest är frågan om i denna serie.  Fast en och annan martini slank nog ner innan middagen och vid festliga tillfällen en välkyld bananlikör av märket Bols. Till middagen drack min mor rödvin, det var, till vardags, en flaska Parador eller Vino Tinto som stod på skänken och väntade, ett glas ….ibland två.

Men det var ju varken om Bourbon, Parador eller Mad Man jag skulle prata om egentligen. Det var ju om Julen, den som var man sakta men säkert packar ner i flyttkartonger, pappåsar och plastbackar och som vi sedan förpassar till vinds- eller källarens förråd.  Vår jul får plats i fyra banankartonger exklusive adventsljusstakarna som har en egen storlåda.

Julen 2010, jag undrar vart den tog vägen, eller snarare hur jag förvaltade den.  För varje år som går konstaterar jag att allt fler jultraditioner faller ifrån. I år försvann lutfisken, risgrynsgröten och dopp i grytan. Egentligen 3 traditioner av hög rang som jag borde värnat om, men så blev det nu inte. Jag till och med tröttnade på knäckebröd med julskinka och stark senap, så sorgligt. Längtade i stället hela tiden efter grönsaker, färska örter och frukt och övergick snart till att frossa i blodapelsiner från Sicilien, så underbart friska och syrliga.

Det känns lite skämmigt att göra så, ja nästan lite fult och svikarstämplat.  Men jag tror inte att jag är ensam i min generation om att känna så här för julen. Kanske kommer det i efterdyningarna av hysterin som julen kringgärdas av numera, alla måsten som bara tycks bli fler. Mattidningarna dignar av nyheter som man bara måste prova….lax i en uppsjö av varianter med allt mer exotisktusch som wasabi och soya och  köttbullar med grekiska kryddor, revben från Karibien,  sill kryddad med stjärnanis etc… etc.. Vi blandar globala smaker med våra traditionella och vips så går julen snart i Hawaiishorts och solskyddsfaktor 30.

Nej får det verkligen bli så här? Minns min barndoms jular med respekt och en skön slags trygghet.  Det var alltid på samma sätt, julkakor bakades enligt ett visst schema, korven stoppades kring lucia, julkolan efter 4 advent och så vidare. Känner att jag inte riktigt lyckas erbjuda mina barn det samma. Och på något sätt så saknar jag det hela fast jag låter avvecklingen ske samtidigt. Är tiden ur led, eller? Vad blir det kvar snart, jag undrar?

Det är något fint att värna om traditioner, men vi svenskar tycks tro att det är rasistiskt och inskränkt. Fram för hela världens influenser undan med det svenska, fast jag vet inte ja….Får nog gå och ta ett glas rykande varm glögg, den gamla vanliga Blossa utan rom och konjak och fundera över julen 2011….skall vi ta upp den gamla traditionen med hemmagjord julkorv månne?!

Höstångestens tidevarv

Jag måste fått en smärre allergisk reaktion i somras….inte en rad i min blogg. Fullständigt tom i bollen, sank i kistan, banco rutto, idetorka….eller helt enkelt solsting.

Men nu kommer hösten och mörkerångesten…jippi….dax att fatta tangentbordet och börja skriva.

Hösten borde innebära, biobesök, böcker i snuskiga mängder, vänner på tee, vänninor på vinorgie, vinprovning med inriktning mot mustiga köttgrytor, nya höststövlar, nya joggingrundor, ny frisyr och färg och sandalerna borde slängas in längst bak i garderoben.

Men jag tror att det mest blivit, massor av IKEA-ljus..kron- som värme- som doft-. Böcker som jag envist fortsätter att köpa utan att hinna läsa, samlar damm på hyllorna. Sandalerna vägrar jag plocka undan, fast de plågar mig att minnas en svunnen sommar vargång jag ser dem. De gamla höststövlarna får allt räcka en säsong till. Håret är mest statiskt och ledset i kylan. Mustiga viner dricker jag året runt. Champangen då, det förgyller ju alltid…men det har jag fördruckit mig på i sommar. Te pimplar jag på jobbet mest hela dagarna och en uppfriskande limoncellon…blääää. Glögg!!! Ja, där kom jag på något att se fram emot. Visst du kan köpa den året runt, men nån stil får man väl hålla. Årets glögg dricks först i december….så får det bli.

Men kanske kan vi tjuvtitta på  ”The same procedure as last year miss sophie”, och fundera på vem vi skall fira nyår med. Det gäller ju att vara ute i god tid, om man inte enbart vill stirra på facebook på nyårsafton. Nej…. live vill jag allt ha mina vänner….eller hur!

Vad är stress, för en humla?

Jag fastnade visst där i citronfjärilarnastid, tiden gick och inte en rad i min blogg. Kölden och vinden gjorde att jag frös fast som en citronsorbet i väntan på att bli serverad en vacker sommarkväll. Måste gå vidare….måste komma in i sommarvilan och värmen, men först…..

…….har det blivit vitsippornas tid, likt oändliga vita mattor breder de små stjärnorna ut sig i skogsgläntor och på ängar. Det är skirt och oerhört vackert, man skulle som omväxling vilja vara en bumlig  humla som surrar från blomma till blomma. Att få ändra perspektivet och göra världen både mindre och samtidigt oändligt mycket större genom humleögon. Vad skulle man se, vilka existentiella problem upplever en humla?  Det är något jag får fundera på till nästa inlägg.

Väntan i citronfjärilarnas tid

Jag har överlevt….vintern…detta år var det extra svårt. Känner mig skeptisk inför nästa års vinter, kommer man orka? Borde flytta tillbaka till rötterna och värmen.

Tre vårtecken:
Min hortensia har också överlevt, små ljusgröna skott stack uppkäftigt upp i dess skräpiga botten. En snygg klippning och den är färdig för sommaren.

Katten lämnar halvätna möss och sorkar runt om i vår trädgård, han kommer knappt in på dagarna och slocknar helt utmattad sent på kvällarna på hallgolvet.

Binas surrande är underbart, humlor som vilar på husväggen i solgasset lika så och citronfjärilar som virvlar fram i vinden….det är vår…sa murmeldjuret.

Symtomen på snöstress

Jag har mentalt blivit insnöad, eller snönappad, kanske snömulad…. ja rent utsagt snödeppig. Dess värre är jag inte ensam om symtomen, symtomen på traumatisk snöstress. Detta uppgivna status som ger frossa vid åsynen av snö, illamående var morgon då snön fortfarande ligger kvar på marken när man vaknar. För att inte tala om snöskottarvalkarna i händerna den stillsamman snömolande ryggvärken och naren. Naren på händerna, i ansiktet och i själen. Det fullkomligt sipprar fram blod ur alla sprickor….och dränerar oss på allt hopp. Hela kroppen lider av torrhet och fjälliga högar fastnar i kläderna. Håret stripar sig och rynkorna har blivit hotfullt många denna vinter. Man känner sig helt enkelt vissen som en sloknande blomkruka. Det känns som om eländet aldrig tar slut.

Men kanske finns det en ljusning, var gång jag ser naken asfalt känns det på något sätt bättre, som om vårhoppet ändå inte är så långt borta. En riktig nakenchock längst promenadvägen vore rätt uppfriskande, en hel vägbana utan snö.

Vill du bli en Homo interneticus?

Vare sig du vill det eller inte kommer vi alla att tvingas ta ställning till vår medverkan på nätet. Om man liknar internet vid ett stort moln, som vissa gör, så lever denna homo interneticus delar av sitt liv genom/via molnet, ”Molnet är summan av våra uppkopplade liv, det vi lämnar efter oss på alla sajter där vi identifierar oss, lagrar och delar information”. 

”Tiden läker alla sår”, ”folk glömmer dina misstag” eller ”med tiden bleknar minnet” har liksom slutat att gälla. Du sätter outplånliga spår på nätet vart en du vandrar, du har dessutom ingen möjlighet att backa och sopa igen dem efter dig.

Den nya människan
Homo interneticus är den nya människan som sakta kommer ersätta, eller borde vi säga, uppgradera jordevarelsen homo sapiens. Som digital invandrare, dvs. en som inte är uppvuxen i och med denna cybervärld så lever min jordvarelse inte i samklang med min nätvarelse, jag greppar inte att jag borde förändras, moderniseras. Som digital inföding däremot så lever våra ungdomar i symbios med sina båda varanden.

Som den digitala invandrare jag är, kan jag dock känna en viss oro för dessa ungdomar. De vandrar in och ut genom molnet och väl där inne kan de ta vilken identitet som helst och många är de som försöker att transponera sin nätvarelse till jorden. Nu känner jag mig ganska gammalmodig som säger så, men för mig så är internet ett medel och inget existentiellt mål.

Manipulation på överjordisk nivå
Jag lever fortfarande i en stark oro, säkert baserad på okunskap, för att jag skall bli tranparant på internet. Att alla skall kunna se allt jag vill, gör och är. Det värsta är kanske att jag är rädd för att de andra homo interneticusarna skall idka manipulation på min sårbara varelse. Who cares, kunde man säga,  jag bryr mig blir svaret. Och jag är fortfarande rädd för att trycka på fel tangenter på min dator och radera allt. Våra unga däremot känner ingen rädsla eller begränsning ute i cybervärlden, utan surfar runt utan betänkligheter.

Snacka om total övervakning
Så har vi den visuella biten av nätet, alla bilder och människor i rörelse, här har företaget Polar Rose kommit långt i att hitta en teknik som kan skanna av och identifiera ansiktssignaturer. Så var helst du vänder dig kommer du kunna upptäckas och göras sökbar. Det blir svårt för folk som vill vara anonyma, smussla och bedra, ”gud ser dig” har blivit ”alla ser dig” även de du inte vill.

Tankarna är sprungna ur artikeln ”Molnet förändrar allt”